litenuno

Då blev vi lite stressade båda två, men jag trodde fortfarande inte att det var något på gång. Vi åkte taxi till förlossningen och vi var där klockan tolv på tisdagnatten. Väl där fick vi komma till ett rum och jag blev kopplad till en maskin som kollade bebisens hjärtljud och mina värkar. Efter en dryg halvtimme kom barnmorskan och undersökte mig och hon sade att jag var öppen fem cm. Jag blev väldigt förvånad och frågade om det betydde att vi skulle stanna kvar och det gjorde det ju! Jag som innan hade tänkt att det skulle behövas ett dygns värkarbete hemma innan det ens var tal om att åka till förlossningen. Men nu var det alltså igång och jag fick order av barnmorskan att gå upp och röra mig för att få igång värkarbetet ännu mer. Så jag och David vaggade omkring i korridoren och stannade upp när värkarna kom. Han fick massera mig i korsryggen under värkarna och det var skönt.

När klockan var ungefär två på natten blev vi flyttade till en förlossningssal där jag skulle föda. Nu var värkarna ganska jobbiga och jag försökte andas och slappna av vilket inte var så lätt alla gånger. David fortsatte att trycka i ryggslutet vilket jag tyckte hjälpte. Jag hängde mot ett handfat i värkarna och David fick massera. Jag hade ingen riktig tidsuppfattning men efter ett tag (timmar?) ville jag lägga mig ner i sängen för jag kände mig trött. I samband med detta blev jag undersökt och jag kopplades till ctg-maskinen igen som kollade hjärtljud och värkar. Nu hade jag öppnat mig åtta cm och barnmorskan frågade om jag vill prova lustgas och det ville jag! Tyckte först inte att den hjälpte men sen blev vi bästisar! Jag tyckte det var skönt att äntligen få ligga ner eftersom jag kände mig ganska trött. Efter ett tag, vet inte hur länge det kunde lika gärna ha gått en kvart som flera timmar, började jag få krystvärkar. Den känslan var helt sjuk, det var som en våg som inte gick att stå emot som tryckte på neråt mot ändtarmen. Det kändes som att jag skulle bajsa på mig (vilket jag också gjorde flera gånger men det bekom mig inte alls, man har liksom inte vett att vara finkänslig mitt i värsta krystvärkarna!) och det var bara att följa med. Någon gång under detta skede tog man hål på fosterhinnan så att vattnet gick. Krystvärkarna var jobbigast tyckte jag eftersom jag var rädd för att det skulle göra ännu mer ont vågade jag inte riktigt trycka på utan jag spände mig och höll emot. Jag som hade tänkt att andas mig igenom krystvärkarna glömde allt vad profylax heter och jag höll fast vid min lustgasmask för glatta livet.

Krystvärkarna höll på ganska länge utan att det hände något och tillslut sade barnmorskan att det var dags att släppa lustgasen så att jag kunde koncentrera mig på att krysta. Nu fick jag även vända mig om från liggandes på sidan till den klassiska gynställningen. Det kom även in en läkare som förklarade att de skulle använda sugklocka samt att de skulle behöva klippa mig. Jag blev först orolig eftersom jag hört att klipp inte är så bra men man förklarade att det var bättre än att jag skulle spricka och då kändes det ok. Jag krystade på och det gjorde ont särskilt när bebisens huvud var halvägs ute. Då fick jag känna med handen och det var alldelles hårigt, bebisens hår! Då förstod jag att det inte var allt för lång tid kvar, men det kändes ändå som en evighet. Sugklockan sattes fast men den lossnade två gånger under mina krystningar. Tillslut var det en sköterska som tryckte/hängde på min mage samtidigt som jag krystade och läkaren drog i sugklockan. Och rätt var det var så var hon ute, vår bebis! Direkt när hon kom ut märkte jag att personalen sade "oj" eller något i den stilen och alla tittade neråt. Jag fick för mig att nu hade de tappat bebisen på golvet men det visade sig att det fanns massor med fostervatten kvar och att det hamnade på barnmorskans fötter.

Jag fick upp bebisen direkt på magen och jag var först så borta att jag inte tänkte på att kolla vad det var, det kändes inte viktigt. Men sen sade barnmorskan att det var en tjej och det var ju alldelles underbart! Jag blev inte ett dugg gråtmild vilket jag trodde att jag skulle bli, jag låg bara och tittade på den lilla personen på magen med förundran, tänk att det var hon som var i magen hela tiden!!! Jag tror att jag var chockad över hela grejen och jag har nog fortfarande inte helt tagit in att vi faktiskt är föräldrar!

Förlossningen blev inte alls som jag hade förväntat mig vilket var bra för jag hade räknat med ett långt värkarbete och svåra smärtor. Nu tycker jag ändå att jag kunde hantera smärtan hyfsat och det gjorde inte så ont som jag hade fasat för. Dessutom tog det inte så lång tid som jag hade räknat med och det var ju skönt. Jag klarade förlossningen med endast lustgas och det är jag förvånad över, jag hade trott att ryggbedövning hade varit nödvändigt. Med andra ord hade vi en bra förlossningsupplevelse, personalen var toppen och David var ett fantastiskt stöd hela tiden som uppmuntrade och peppade. Enda gången jag blev irriterad på honom var när han envisades med att prata mitt under värken, då blev jag förbannad och väste ett sssccchhhh åt honom för att han skulle knipa igen! Ja, charmig är man då inte när man föder barn!